Du kan få allt
I kväll satt jag med min lillasyster för att kolla priser på gymkort jämfört med gymmet ubtud av kurser. Hon har just kommit hem från en två veckors semester i USA där hon gått på gymmet mer eller mindre varje dag, och nu var hon jättetaggad på att böra träna med mig under sommaren. Det vill säga, tills vi konstanterat att det billigaste alternativet skulle kosta 1000 kr för två månader.
Hon är den i familjen som alltid varit bäst på att spara och just nu sitter med mer pengar på sparkontot än vi andra två systrar tillsammans. Trots att hon inte ens hunnit börja jobba än. Ändå började hon tveka på om hon skulle köpa det här kortet eller inte; inte eftersom hon inte var säker på om hon ville, eller för att hon inte skulle använda det mycket nog. Utan helt enkelt eftersom 1000 kr är mycket pengar, oavsett vad de läggs på.
Det här sätte ju igång mig och började med hela förelässningen om hur såväl överdrivet sparande som överdrivet konsumerande kommer dra ner oss och göra oss blinda för vad vi egentligen vill ha och hur vi egentligen vill leva. Hon kontrade med att även om känslan att ha lite pengar på kontot kanske stressar henne och hon kanske alltid känner en viss ångest efter att ha köpt något, så vill hon ändå ha det på det sättet för att hon vill att pengarna ska ha ett värde och att hon ska hantera dem rätt. Även om hon inte har räkningar och hyra att betala nu, så vill hon vara förberedd på hur det är när den dagen nu kommer.
Så, när vi hade dragit diskussionen så långt att frustrerande tårar eller skrik inte var långt borta bestämde jag att vi lägger ner allt det här. Det är ju faktikst upp till henne hur hon vill leva sitt liv. Det finns saker och ting som jag vill vara olycklig och noja över för att kunna vara lycklig med livet, och bara för pengar inte är ett av dem sakerna för mig, vem är jag att säga att det inte kan vara det för henne? Men det var en sak jag ville klarlägga.´
Jag frågade henne om hon är nöjd med allt så som det är och efter en snabb betänkestid svarade hon med ett rungande nej. Och det är just där vi har problemet.
Skulle någon fråga mig den frågan skulle svaret bli ja. Inte för att allt alltid är bra, enkelt eller ens roligt. Men därför att jag har hittat min inställning, mina metoder för att bemöta allt jobbigt och vända det så att det istället gör mig lycklig. Jag kan helt uppriktigt säga att jag är 100 % nöjd med mitt liv och lever precis så som jag vill. Och det säger jag även när jag är sjuk, har ont, gråter, har slut pengar, missar en tenta, har tappat mina nycklar... Och jag är inte ett undantag.
Det var det jag ville förmedla till min syster. Jag sade till henne, som mitt sista ord i diskussionen, att det enda jag vill är att hon accepterar att svaret på frågan kan vara ett ja. Jag kan inte säga hur hon ska göra för att komma dit, men så länge hon bara accepterar att det går att känna sig helt nöjd med allt så kommer hon någon gång komma på det själv. Det är klart att så länge vi intalar oss själva att vi måste stå ut med en viss mängd olycka och ångest i livet, då kommer vi aldrig tänka i de nya banor som krävs för att inse hur vi ska vända vår olycka till lycka. Jag är trött nu, och tenderar alltid att resonera för långt och mycket, så det ända jag har att säga:
Acceptera att det går att vara helt lycklig, tillfreds med livet och leva på exakt det sättet du vill (förutsatt att ditt sätt inte bryter nationell eller internationell lag, skadar andra driket etc etc bla bla...). Bara acceptera det som en sanning, även om du inte känner så nu.
