Jag ville göra något dumt...
Åh herre jösses... Nu går jag av bara farten. Mitt huvud känns som inklämt i ett städ, ohyggligt smärtsamt, och det är inte den vanliga bakishuvudvärken - den tog jag mig igenom igår med den mesta av min stolthet i behåll, det vill säga slog på en lagom intelligensförnedrande film och däckade i soffan. Nä, den här huvudvärken vill säga mig något annat, och det ovanliga antalet bulor och blåmärken på mitt huvud får mig att misstänka någon slags krock som min då alkohol- och endorfinberusade hjärna genast förträngt.
Men det måste ändå tilläggas; när man vaknar en morgon med blåmärken över hela kroppen och fjädrar utspridda över hela golvet, då vet man att man haft en bra kväll.
Onsdag kväll, ja... En förfest hemma hos en klasskompis drog ut på tiden, ganska rejält. Och på något vänster lyckades jag få i mig en halv vodkaflaska helt på egen hand. Tror någon påstod att jag var dålig på att dricka och utmanade mig att ta mer. Jag är dålig på att dricka, men det vägrar jag erkänna, så måste jag ju istället dricka ännu mer för att motbevisa ett sant faktum... Seriöst, man kan få mig att göra vad som helst om man bara kallar mig mesig och jag fattar inte förrän i efterhand vad som ens hänt. At lest I'm aware of it...
Hur som helst. Runt tre-tiden, när vår värdinna, so to say, hade försvunnit till någon annanstans i lägenheten, tydligen för att laga pasta, fick någon för sig att vi skulle upp i hennes loftsäng. Det verkade allt väldigt logiskt där och då och jag är säker på att det fanns ett argument där någonstans... Men klättra uppför stegar och sitta i utrymmen med lågt tak är inget man bör göra med alkohol i blodet. Eller kanske över huvud taget om man inte har uppenbara skills för det...
Någon gång under de följande timmarna vet jag att jag slog i mitt bakhuvud i väggen ganska rejält. Jag vet också att jag totalt misslyckades med att klättra ner för stegen igen när det var dags att gå och istället föll den sista metern, landade på fötterna och muntert proklamerade att jag inte allt var särskilt full.
Vad sjutton som hände däremellan som gav upphov till ett stort blåmärke i min panna har jag ingen aning om.
Ikväll drar det igång igen. Pubrunda med skolan. Jag vill inte få det att låta som att Berlin bara är fylla och... jag vet inte vad. Men lite är det så. Språkskolor är lite som en intensivare form av vilket studentliv som helst, men med mindre motivation att plugga. Och helt ärligt är det ganska långtråkigt när man stannar längre än två veckor.
Tror det är därför min rastlöshet satt igång som besatt igen och jag i veckor tjatat om att jag vill göra något dumt.
Syftade väl i och för sig inte på att supa mig till en möjlig hjärnskakning och sedan förtära ytterligare alkohol två dagar senare. Men då vet ni i alla fall att jag förtjänade gravstenen "Elina Nordlund. Hon dog som hon levde - mot bättre vetande"
Nä, ikväll ska jag ta mig samman eller göra något dumt på riktigt, à la Nordlund reser genom alperna.
Men det måste ändå tilläggas; när man vaknar en morgon med blåmärken över hela kroppen och fjädrar utspridda över hela golvet, då vet man att man haft en bra kväll.
Hej kompis!
Jag ger det ett nytt försök. Och börjar lika stapplande som alltid. Jag lovar inte att jag håller igång längre den här gången, men det är i vart fall mitt mål. Och jag har mina baktankar med det här projektet - de flesta av dem behöver ni inte veta, många av dem är oklara även för mig, men huvudsakligen vill jag uppnå tre saker:
1. Stilla mitt samvete.
Jag är hemsk på att hålla kontakten, särskilt med de människor jag älskar. Och då jag inte har några som helst planer på när, hur och om jag ska återvända till Sverige vill jag slippa alla dessa samvetskval som kommer med uteblivna uppdateringar om mitt liv, genom att helt enkelt posta det online.
2. Lead the way
Jag lever verkligen det liv jag alltid velat. Vilket kanske inte är en sån stor sak i sig, men jag har verkligen hittat rätt väg för mig genom att först pröva på VARENDA felaktig dito. Och bara det är en historia värd att berättas… MEN, sista tiden har jag fått massa frågor, huvudsakligen från en namnlös syster, om hur jag gjorde det; hur man kan veta vad man vill och hur man gör för att komma dit. Eftersom jag tror på teorierna learning by failing och tja… jag vet inte, observing and doing, så känns det enklast att svara på den frågan genom att visa hur jag gör det.
Hm… timtals tyskastudier per dag underlättar inte riktigt formuleringsförmågan… Hehe vilket leder mig till punkt nummeeeer…
3. SVENSKA!
Jag talar uteslutande tyska och engelska i min vardag just nu, och vart jag än hamnar efter tyskland lär den situationen inte förändras. Givet då att det blir uteslutande engelska och respektive lands förstaspråk. Så för att helt enkelt hålla igång min förmåga att skriva och berätta på svenska, på ett sätt som känns korrekt och personligt, vilket det inte gör nu (känns tyskt och stelt) skriver jag!
Soooo LIVE from Berlin, here is… eh ja, det får vi väl låta tiden utvisa, men whatver it is, här är det!
Jag ger det ett nytt försök. Och börjar lika stapplande som alltid. Jag lovar inte att jag håller igång längre den här gången, men det är i vart fall mitt mål. Och jag har mina baktankar med det här projektet - de flesta av dem behöver ni inte veta, många av dem är oklara även för mig, men huvudsakligen vill jag uppnå tre saker:
1. Stilla mitt samvete.
Jag är hemsk på att hålla kontakten, särskilt med de människor jag älskar. Och då jag inte har några som helst planer på när, hur och om jag ska återvända till Sverige vill jag slippa alla dessa samvetskval som kommer med uteblivna uppdateringar om mitt liv, genom att helt enkelt posta det online.
2. Lead the way
Jag lever verkligen det liv jag alltid velat. Vilket kanske inte är en sån stor sak i sig, men jag har verkligen hittat rätt väg för mig genom att först pröva på VARENDA felaktig dito. Och bara det är en historia värd att berättas… MEN, sista tiden har jag fått massa frågor, huvudsakligen från en namnlös syster, om hur jag gjorde det; hur man kan veta vad man vill och hur man gör för att komma dit. Eftersom jag tror på teorierna learning by failing och tja… jag vet inte, observing and doing, så känns det enklast att svara på den frågan genom att visa hur jag gör det.
Hm… timtals tyskastudier per dag underlättar inte riktigt formuleringsförmågan… Hehe vilket leder mig till punkt nummeeeer…
3. SVENSKA!
Jag talar uteslutande tyska och engelska i min vardag just nu, och vart jag än hamnar efter tyskland lär den situationen inte förändras. Givet då att det blir uteslutande engelska och respektive lands förstaspråk. Så för att helt enkelt hålla igång min förmåga att skriva och berätta på svenska, på ett sätt som känns korrekt och personligt, vilket det inte gör nu (känns tyskt och stelt) skriver jag!
Soooo LIVE from Berlin, here is… eh ja, det får vi väl låta tiden utvisa, men whatver it is, här är det!
