Jag ville göra något dumt...
Men det måste ändå tilläggas; när man vaknar en morgon med blåmärken över hela kroppen och fjädrar utspridda över hela golvet, då vet man att man haft en bra kväll.
Hej kompis!
Du kan få allt
I kväll satt jag med min lillasyster för att kolla priser på gymkort jämfört med gymmet ubtud av kurser. Hon har just kommit hem från en två veckors semester i USA där hon gått på gymmet mer eller mindre varje dag, och nu var hon jättetaggad på att böra träna med mig under sommaren. Det vill säga, tills vi konstanterat att det billigaste alternativet skulle kosta 1000 kr för två månader.
Hon är den i familjen som alltid varit bäst på att spara och just nu sitter med mer pengar på sparkontot än vi andra två systrar tillsammans. Trots att hon inte ens hunnit börja jobba än. Ändå började hon tveka på om hon skulle köpa det här kortet eller inte; inte eftersom hon inte var säker på om hon ville, eller för att hon inte skulle använda det mycket nog. Utan helt enkelt eftersom 1000 kr är mycket pengar, oavsett vad de läggs på.
Det här sätte ju igång mig och började med hela förelässningen om hur såväl överdrivet sparande som överdrivet konsumerande kommer dra ner oss och göra oss blinda för vad vi egentligen vill ha och hur vi egentligen vill leva. Hon kontrade med att även om känslan att ha lite pengar på kontot kanske stressar henne och hon kanske alltid känner en viss ångest efter att ha köpt något, så vill hon ändå ha det på det sättet för att hon vill att pengarna ska ha ett värde och att hon ska hantera dem rätt. Även om hon inte har räkningar och hyra att betala nu, så vill hon vara förberedd på hur det är när den dagen nu kommer.
Så, när vi hade dragit diskussionen så långt att frustrerande tårar eller skrik inte var långt borta bestämde jag att vi lägger ner allt det här. Det är ju faktikst upp till henne hur hon vill leva sitt liv. Det finns saker och ting som jag vill vara olycklig och noja över för att kunna vara lycklig med livet, och bara för pengar inte är ett av dem sakerna för mig, vem är jag att säga att det inte kan vara det för henne? Men det var en sak jag ville klarlägga.´
Jag frågade henne om hon är nöjd med allt så som det är och efter en snabb betänkestid svarade hon med ett rungande nej. Och det är just där vi har problemet.
Skulle någon fråga mig den frågan skulle svaret bli ja. Inte för att allt alltid är bra, enkelt eller ens roligt. Men därför att jag har hittat min inställning, mina metoder för att bemöta allt jobbigt och vända det så att det istället gör mig lycklig. Jag kan helt uppriktigt säga att jag är 100 % nöjd med mitt liv och lever precis så som jag vill. Och det säger jag även när jag är sjuk, har ont, gråter, har slut pengar, missar en tenta, har tappat mina nycklar... Och jag är inte ett undantag.
Det var det jag ville förmedla till min syster. Jag sade till henne, som mitt sista ord i diskussionen, att det enda jag vill är att hon accepterar att svaret på frågan kan vara ett ja. Jag kan inte säga hur hon ska göra för att komma dit, men så länge hon bara accepterar att det går att känna sig helt nöjd med allt så kommer hon någon gång komma på det själv. Det är klart att så länge vi intalar oss själva att vi måste stå ut med en viss mängd olycka och ångest i livet, då kommer vi aldrig tänka i de nya banor som krävs för att inse hur vi ska vända vår olycka till lycka. Jag är trött nu, och tenderar alltid att resonera för långt och mycket, så det ända jag har att säga:
Acceptera att det går att vara helt lycklig, tillfreds med livet och leva på exakt det sättet du vill (förutsatt att ditt sätt inte bryter nationell eller internationell lag, skadar andra driket etc etc bla bla...). Bara acceptera det som en sanning, även om du inte känner så nu.
Spara och Lycka
Det här brukar folk sätta sig emot. De menar att lycka är något som kommer och går - du kan inte vara lycklig hela livet.
Jag upplever att det finns något slags sparsamhetstänk kring frågan Lycka. Du har så och så många minuter lycka i ditt liv. Du kan fördela dem hur du vill, men när du uttnyttjat dem är det över. Du har använt all din lycka.
Vi resonerar på samma sätt om vi skulle få en stor summa pengar eller liknande. Trots att vi lever i överflöd och har vår inkomst säkrad, på ett eller annat sätt, kan vi inte med oss att spendera eller konsumera allt på en gång. Det är oansvarigt.
Självklart kan vi inte kasta kapital omkring oss åt höger och vänster utan att tänka efter, men jag undrar om detta sparsamhetstänk verkligen är det mest ultimata i alla lägen? Vad sparar du till? Vet du vilket ditt mål är? Jag tycker inte det känns värt att bara överleva från månad till månad. De senaste åren i mitt liv har min ekonomi varit så instabil att jag ena månaden inte har pengar till mat, medan jag nästa månad har mer pengar än jag behöver. Men då lägger jag dem bara på något jag aldrig skulle unna mig annars. På det sättet blir de knappa månaderna så mycket lättare, eftersom jag vet att nästa gång jag får ett överskott kommer jag uttnyttja det till fullo. Och såklart, även om jag svälter är jag alltid lycklig.
Jag vill inte säga åt någon hur du bör leva, men jag vill lyfta frågan - vad sparar du för? För du kommer inte kunna ta med dig pengar, eller återhållen lycka, efter livet. Oavsett vad du tar som nästa steg.
Meningen med livet
Let’s face it - vi lever i överflöd. Inte sagt att våra liv är felfria, men i vår del av världen har vi alla förutsättningar för att leva ett lååångt liv, förutom en och annan som stundvis drabbas av cancer eller motsvarande åkomma som fortfarande ligger steget före människan. Och vi har allt det här utan att behöva jobba något avsevärt för det.
Det här är något nytt; det är något extremt nytt. Majoriteten av de människor som levt har faktiskt inte gjort det under de förutsättningar vi lever under idag. De har varit tvungna att slita för livet, på ett sätt eller annat (vi har väl alla hört nog moralstorys om svältande barn i Afrika och utnyttjade arbetare i 1800-talets England för att jag ska kunna hoppa exempel?). Att vi slipper detta är ett resultat av den tekniska och demokratiska utvecklingen, så visst borde vi väl nu kunna klappa oss själva på axeln och luta oss tillbaka för att bara njuta av livet efter flera generationers kämpande? Men då uppstår en fråga - vad har vi egentligen att leva för?
Kanske är det här inget nytt, de existentiella funderingarna har väl trots allt alltid funnits inom filosofin. Kanske inte lika utbrett bland den vanliga befolkningen som kämpade för sina liv. När du måste arbeta hårt för att få mat ifrågasätter du inte varför du lever. Du behöver äta. Punkt slut. Men bland dem som haft tid att sätta sig ner och reflektera har frågan om livet alltid funnits med.
De antika grekerna sammanfattade livet relativt enkelt - två ytterligheter; tragedi och komik. Upp eller ner. Liv eller död. Hämnd eller… njutning.
Du stod inför valet att älta och sörja din situation eller hänge dig åt extas och det vackra i tillvaron. Det är ganska allmänna begrepp som även det slitande folket kan ta åt sig; du kan antingen sörja över bristen på mat eller glädja dig åt den du har.
Under historiens lopp, kanske parallellt med bättre levnadsstandard, har dessa alternativ ökat. Det finns olika nyanser av sorg, olika nyanser av lycka, och allt eftersom börjar även distinktionen dem två emellan att upplösas och allt är nu bara olika grader på den måttstock som kallas Känslor.
I och med industrialismens genombrott har dessutom maskiner tagits fram som gör det hårda arbetet för oss (maskiner, eller utsatta människor i tredje världen) och det går snabbare och enklare än någonsin att ta fram resurser. För oss har det istället uppstått nya uppgifter, huvudsakligen att distribuera dessa resurser eller förmedla kunskap i hur det ska gå till.
Vi behöver inte längre kämpa för att överleva, men vad ska vi då lägga vår energi på? Jag har mött många som inte kunnat finna sin individuella mening med livet och istället fastnat i en slags meningslöshet där de inte finner någon glädje i sitt egna liv, trots att de inte kan förstå varför. De har det ju trots allt bra “och det finns svältande barn i Afrika”. Men de lever som i ett existentiellt vakuum i brist på uttalade mål med livet, annat än att fylla en funktion i statens maskineri.
Jag har länge kallat det här fenomenet för “tonårsdepression” eftersom jag först lade märke till det när jag var tonåring och det verkade avta när jag närmade mig 20-årsåldern. Men jag har pratat med min syster som är tonåring nu och det verkar inte finnas något av det här hos hennes generation. De har mycket som “är kul med livet”. Det finns mycket att följa på teve, internet, tidningar etc. Beroende på var du ligger på känslobandet finns ett varierande utbud lättsmält underhållning, som för allt i världen håller det ytligt.
Men tro inte att de har det allt för enkelt - de måste fatta val. Vilket program ska de följa på teven, vilka kurser ska de välja i skolan, vilken roll ska i samhället och dess evinnerliga jobb med att fördela resurser?
De behöver inte kämpa för att få mat på bordet, men gudarna ska veta att de får jobba hårt för att hålla medvetande klart i detta ständiga utbud av livsstilar. De har hittat ett sätt att undvika det existentiella vakuum som uppstått i och med välfärden. De små frågorna blir livet. Det ÄR faktiskt livsviktigt vem som sade eller gjorde vad, eller vilken kändis som dejtar vem. Eller att skratta åt någon som halkar på ett bananskal. För annars blir man kanske påmind om existensen faktiska varande.
Tänkandet överlämnar vi åt de som alltid har tänkt.
Vakumtrött
Jag sitter i ett grupprum i skolan och det är meningen att jag ska skriva på ett grupparbete för inlämning på lördag. Jag mådde bra imorse när jag vaknade. Jag var pigg klockan tolv efter två timmars föreläsning. Jag var vid intellektuellt medvetande klockan tre när vi, efter ytterligare två timmars lektioner, satte oss ner i gruppen för att diskutera. Alltid diskutera. Jag var vid mentalt medvetande klockan fyra, efter en timma. Jag började dåsa bort klockan fem. Nu, halv sex, är jag ett vakuum. Beware! Mitt huvud är ett svart hål, starkt nog att tillintetgöra dig om du kommer för nära.
Vad ska man egentligen göra när tankarna inte går ihop? När du har ett, ett och två men för allt i världen inte kan förstå vad kopplingen dem emellan är. För stunden heter lösningen koffein, och mängder av det. Den långsiktiga planen… tja vem vet? Kanske gäller det bara för mig att klara en dag i sänder.
Sertsama in der Tat
Just nu försöker jag bara skjuta undan alla känslor, oavsett värdering, och fokusera på att bara komma iväg och sedan ta allt som det kommer. Antagligen upplever jag bara den trötthet som ofta drabbar en innan man tar sig an något utan motsvarighet-stort.
Fast känslor ska kännas, och kanske finns det någon poäng med det.
Hur som helst kan man inte bearbete känsor i text. Man kan inte lyfta intellektet utan att tappa hjärtat. De flesta människor är uteslutna att tala med
1) för att deras reaktion inte är värd det.
2) för att de redan har tillräckligt mycket själva för att jag ska vilja störa dem.
Men jag är trött på att bearbeta tankar själv, särskilt en dag då jag redan ältat engelska, italienska och japanska glosor i gud vet hur många timmar. Så då återstår bara Sertsamas alternativ att hoppas på att sömnen bearbetar allt.
Efter en trevande väntan
Kom till mig och bilda en enhet
Så var man igång. Och så lätt var det.
Allt vi har är nu. Och just nu sitter jag då och skriver på översikten till min bok ('"för hur många av oss har inte ett sånt manus liggandes"). Inte med förhoppningen att den en dag ska publiceras och dra in pengar, utan med förhoppningen att den en dag ska bli klar och läsas.
Något jag gärna vill se som positivt är att jag börjat överge tangentbordet och istället skriva för hand. Mycket tack vare att mina tre senaste språk saknar tecken på mitt tangentbord. Min handstil har hur som helst förbättras oerhört och är i stadiet av nästan-läsbar nu.
Det känns bra inför höstens studier, vilka de än kan tänkas bli.
Dessförinnan, eller mer specifikt om två veckor, är det dags för att börjamed ett nytt språk, nämligen esperanto. Åker på volentärarbete i Italien i två veckor och där ingår undervisning i esperanto. Det blir då nummer sju på listan om något nu hinner fastna.
Hoppas bara på att jag hunnit fixa min "Novjorko"-tröja tills dess.
